Den låg i en hylla i köket, inte det minsta dold ens..

Jag firade det hela med att fota ett lerfat jag köpte häromdan. Fatet är av den sorten som man ställer under blomkrukan för att vattnet inte ska rinna ner på golvet och blöta ner ens sockar. Gissa vad det stod på det?

Snacka om tur! Tänk om jag hade köpt ett fat att ha under blomkrukan som inte var "water resistant". Hur hade det sett ut?

Det är väl inget att bli upprörd över? Så ful var hon ju inte.

Men jag tycker att det är fint att SJ bekräftar att man absolut inte ska behandla kunder på det sättet. Det finns ju tydligen så många företag därute som tycker att det är just så man ska bemöta folk. Eller? 

Slutligen tycker jag inte att man kan skylla allt på stackars "Veronika".

I artikelns slutkläm säger Charlott Yxnäs att hon inte ser fram emot sin resa med SJ. Finns det nån som ser fram emot att resa med statens (svindyra) järnvägar?

Jag försökte kolla på det här klippet flera gånger men jag fixade inte att läsa en text och höra andra ord. Jag borde vara grym på det med tanke på mitt framtida yrke men det gick verkligen inte. Jag var tvungen att stänga av ljudet tillslut. Skyller på att jag är trött.

Jag är inte rädd för alla barn. De barn som jag känner skrämmer mig inte det minsta.

Förutom ibland.

Igår när jag skulle hem till Ylvan och Criget för att kolla på fotboll tog jag vägen över det beryktade Torpet. För er som inte känner till Åre kan jag berätta att Torpet är Åres ghetto. Fast istället för gangsters som hänger i gäng finns där barn. Barn som hänger i gäng. Istället för knarklangare som kokar meth finns där föräldrar. Föräldrar som steker falukorv.

Här snackar vi två saker som skrämmer mig!

Barn är elaka, det vet alla. De mobbas, de har ljusa elaka röster, de gnäller, de läcker, de bär kniv, de stirrar och de ifrågasätter.

Föräldrarna som steker falukorv skrämmer mig eftersom de inte själva verkar vara rädda för alla dessa barn. De är som knarkare och barnen är deras fix. 

Den säkraste tiden att passera detta område är den såkallade bolibompatiden. Då är barnen inomhus och dreglar framför tvn medan föräldrarna lägger ner stekspaden för att ha något som kallas för egentid. Då är det fritt fram att passera, hela gården ligger öde och det är nästan kusligt tyst. Befriande tyst.

Igår var jag tvungen att passera strax före bolibompatiden. Det var alldeles vansinnigt läskigt. Barnen var helt uppe i varv, deras ondsinta ögon stirrade mordiskt på allt som rörde sig.

En pojke, ca 110 cm hög, ställde sig intill gångvägen, spände blicken i mig och pekade på mig med en pinne. Inte någon liten kvist utan snarare en gren faktiskt. Jag var i det ögonblicket övertygad om att han skulle banka skiten ur mig med detta dödsvapen. Hur matchen skulle börja utan att jag hade dykt upp. Att de skulle undra varför men ingen skulle vilja ringa före halvlek och då skulle det redan vara för sent. Då skulle jag ligga där, ihjälslagen av ett barn med pinne. Barnet skulle sen länge sitta hemma i IKEA-soffan och titta på tecknat och gnaga på en falukorv.

Nu gick det som tur var bra. Barnet nöjde sig med att hota, att markera. Jag undvek ögonkontakt och klarade mig med livhanken i behåll. När jag passerade portalen ut mot parkeringen, ut från området, så kändes det som om hans blick hade bränt hål i min regnjacka men jag levde. Jag kände mig helt febrig när jag kom fram till Ylvan och Criget. Men jag levde!

Senare på kvällen, när det var dags för hemfärd, skjutsade Ylvan hem mig. Det kändes tryggast så.

Idag har jag faktiskt jobbat. Det var.. intressant.. Nä, det var mest förvirrat men ganska kul. Skönt att träffa lite folk om inte annat.

Nu ska jag hetsäta nåt och sen bär det av mot solbringen för att kolla på fotboll. 

När jag var liten hade vi en kaktus hemma som kallades "fule fan". Jag vet inte vem som kom på namnet men det passade. Kaktusen var verkligen ful. Men det värsta med den fule fan var taggarna. De var små, näst intill osynliga och de var många. Dessutom var de giftiga, stack man sig fick man leva med ett inflamerat, svullet, kliande helvete. Eftersom taggarna var små och näst intill osynliga var det inte det enklaste att få bort dem heller.

Usch så jag hatade den där kaktusen!

Varför väljer man frivilligt att ha en sån ondskefull växt i sitt hem?

Det är en av de stora gåtorna från min barndom. 

Ni är förjävla dåliga på att leta. Min kamera är fortfarande borta.

Vad har ni gjort hela dagen?