Det som omöjligt skulle kunna hända har hänt. Lilla J har börjat blogga!

Om ni tycker att det är positivt så vill jag passa på att ta åt mig av hela äran, det är tack vara mig, mig och mig som han fick denna fantastiska idé. 

Tycker ni däremot att det är skitlarvigt med ännu en skittråkig blogg som tar upp viktigt internetutrymme så skyller jag allt på vår (hans) taskiga uppväxt. 

Ett tredje alternativ skulle kunna vara att min lillebror har en egen vilja.. (HAHAHAHAHA) 

Läs om hobnobs, uschtersund samt Lilla J:s och M med M:s nybildade samboskap här!

Tack för alla grattis som trillade in i tisdags! Inte bara här utan även på fejjan, i mailen, på telefonen och med snigelpost. Väldans glad vart jag.

Dagen spenderades i skolan och mina fina klasskamrater grattade för fulla muggar, jag har nog aldrig träffat folk som tycker att födelsedagar är så speciella tidigare.

När skolan var slut och det var dags att åka hem så deppade jag däremot ihop totalt, kombinationen av sömnbrist och insikten att jag inte har mina vänner på plats slog mig som med en slägga i bakhuvudet. Efter ett par tårdränkta telefonsamtal till div nära och kära och efter lite plugg och öldrickande uppe hos Viktor kändes det dock bättre.

Grejen är att jag sen tonåren är van att bo långt bort från mina familjer men jag har alltid haft mina vänner på en armslängds avstånd. Födelsedagar, jular och andra högtider utan familj slutade jag att må dåligt över som 15-åring men det här var första gången som mina vänner inte fanns nära. 

Jag drar alltså slutsatsen att vänner är viktigare än familj. Åtminstone i min värld.